Söndag nu igen
Ibland sitter det bara där. Man vet precis vad som ska skrivas och hur. Söndagkväll, som vanligt lite söndagsångest. Det har väl alla? Tror jag. Vissa har mer än andra, jag har nog lite mindre än andra. Just idag. Men inte alltid.
Vi tar väl det tråkiga men på flera sätt oundvikliga först. Jol är long gone. Juande kommer, alldeles strax. han satt på läktaren i helgen och lyssnade till publikens burop. De buade åt Tottenham, inte Ramos.
Jag känner mig lite blödig, lite skör och tycker synd om Jol. Han har gjort ett fantastiskt jobb, det måste man säga. Det säger man. Det säger fansen, som sjöng hans namn under matchen och det säger spelarna som applåderade honom efter. Matchen mot Getafe that is.
Spurs förlorade dock i helgen, igen. Såklart. Men nog såg det väl lite bättre ut än förra gången? Ett litet, litet ljus i tunneln kanske.
Blackburn går bra, Hughes har något på gång. Hård men rättvis kan vi väl kalla honom. Lite som Juande Ramos. Berbatov måste nu sluta tjuta illa kvick och börja värma upp på allvar om det ska bli nåt spel för honom i höst.
Bolton tog en poäng. Men åker nog dessvärre ur denna säsong, styrelsen håller på att skjuta hela Big Sams bygge i sank på rekord tid.
***
Smällen då. Smällen så. 6-0. Och frågan är väl, har Chelsea nu slagit in på den glada fotbollens väg? Njaa, någon match till kräver jag nog allt. Något mer bevis, men detta var onekligen ett fall i den rätta riktningen. Svennis åkte på en riktig smäll. Men han reser sig nog. Han är van. City är bra, men inte så bra som de tror att de är.
Liverpool mot Arsenal, Gerrard mot Fabregas. 1-1. Med mersmak för the Gunners. Liverpool krigade men hade problem. Arsenal ångar på. Ska bli förbannat spännande nästa helg. Då står United på menyn och för motståndet.
United som gjorde fyra mål igen. Som alltid. Och det är väl bara att konstatera, tar man förvana att hänga fyra i varje match så vinner man för det mesta, inga konstigheter. Och heller inga problem.
Det var väl mer det. Ja, det var nog allt. Jag kommer tillbaka.
Vi tar väl det tråkiga men på flera sätt oundvikliga först. Jol är long gone. Juande kommer, alldeles strax. han satt på läktaren i helgen och lyssnade till publikens burop. De buade åt Tottenham, inte Ramos.
Jag känner mig lite blödig, lite skör och tycker synd om Jol. Han har gjort ett fantastiskt jobb, det måste man säga. Det säger man. Det säger fansen, som sjöng hans namn under matchen och det säger spelarna som applåderade honom efter. Matchen mot Getafe that is.
Spurs förlorade dock i helgen, igen. Såklart. Men nog såg det väl lite bättre ut än förra gången? Ett litet, litet ljus i tunneln kanske.
Blackburn går bra, Hughes har något på gång. Hård men rättvis kan vi väl kalla honom. Lite som Juande Ramos. Berbatov måste nu sluta tjuta illa kvick och börja värma upp på allvar om det ska bli nåt spel för honom i höst.
Bolton tog en poäng. Men åker nog dessvärre ur denna säsong, styrelsen håller på att skjuta hela Big Sams bygge i sank på rekord tid.
***
Smällen då. Smällen så. 6-0. Och frågan är väl, har Chelsea nu slagit in på den glada fotbollens väg? Njaa, någon match till kräver jag nog allt. Något mer bevis, men detta var onekligen ett fall i den rätta riktningen. Svennis åkte på en riktig smäll. Men han reser sig nog. Han är van. City är bra, men inte så bra som de tror att de är.
Liverpool mot Arsenal, Gerrard mot Fabregas. 1-1. Med mersmak för the Gunners. Liverpool krigade men hade problem. Arsenal ångar på. Ska bli förbannat spännande nästa helg. Då står United på menyn och för motståndet.
United som gjorde fyra mål igen. Som alltid. Och det är väl bara att konstatera, tar man förvana att hänga fyra i varje match så vinner man för det mesta, inga konstigheter. Och heller inga problem.
Det var väl mer det. Ja, det var nog allt. Jag kommer tillbaka.
Kommentarer
Trackback
