Kyla och forwards
Kallt här ikväll. Nästan vinter, fingervantar på och näsan likaså. Rinnande liksom. Mörkt är det med. Känner att jag vill skriva något i stil med Nick Hornby. Citera honom för att liksom sätta fingret på någonting som jag vill förmedla. En känsla. Det är nog vädret. Men å andra sidan, han gör det bättre än jag, läs boken. Inte för att boken är stor konst, dock är den bra, utan för att få en uppfattning om vad en klubb faktiskt kan betyda för en förtappad själ... Eller, hur en klubb kan få en själ att bli förtappad om ni så vill.
Måste bara skriva det först, innan jag glömmer, Grant tränade inte med laget, det vill säga Chelsea, dagen innan United matchen. Av religösa skäl, såvitt jag förstår. Stort på något sätt. Och konstigt. Det var ändå mannens kick off som Chelseas manager. En inte helt prestigelös sådan för att uttrycka det milt.
Lanskamper till helgen. England spelar mot Estland och Ryssland. Estland borde väl inte vara några problem. Ryssland dock, på konstgräs, med Guus Hiddink som tränare. Farligt, farligt. Holländaren är, tillsammans med Wenger, Ferguson, Mourinho och ett helt gäng italienare, en av världens bästa tränare. Och Ryssland på bortaplan är alltid en svår match.
Målvaktsproblemet har vi ju redan diskuterat, bra så. Men forwards, det ska bli spännande. Framför allt ska det bli spännande att se om den fragile Owen vågar starta. Jag tror han gör det. Och om han gör det, kommer Big Sam då att explodera?
Big Sam sa häromdagen något i stil med, - ingen annan än jag och Newcastles stab bestämmer om han spelar eller ej, Owens kompetens sträcker sig endast till att spela fotboll.
Owen svarade då, utan att verka det minsta oroad, - Jag litar på min kirurg, säger hon att jag kan spela så spelar jag.
Någon slags spänning här kanske, ett litet rabalder att vänta månne? Förövrigt så litar även jag på kirurger , det brukar bli bäst så.
England ska nog vara glada om Owen kan spela. Han levererar och går sönder med ungefär samma frekvens, tyvärr. Owen och Rooney längst fram så. Men om Owen inte kan spela, då ser det tunt ut. Johnson som inlett säsongen ganska svagt är skadad, så är även Dean Ashton. Ashton som onekligen petar in en boll eller två då och då men förövrigt är en ganska usel spelare, om ni frågar mig.
Så har vi ju såklart den långa, gängliga Peter. Även han levererar ju då och då, men spelar ju alldeles för lite i Rafas gäng. En targetspelare och en speedkula har ju dock visat sig fungera ypperligt för England på senare tid. Klassiskt och typiskt på något vis. Om Heskey hade varit fit for fight hade Macclaren, i varje fall på den här positionen, haft ett angenämnt problem. Men. För att summera. Owen och Rooney framåt för England. Spännande.
Både för oss, Big Sam och Owen.
Mittfältet behöver vi väl knappast älta, Gerrard och Lampard fungerar inte ihop. Sluta med det. Bara sluta. Alla bra fotbollsspelare fungerar inte alltid bra ihop bara för att de är just bra fotbollsspelare.
Jaha. Då så, dags att packa ihop. Lyssnar på Moneybrother. "You see the way we livin' its ok, but its not what it could have been" sjunger Anders. Det är lite så jag känner. Fan, det finns ju något mer. Och det är fotbollen som ska ta mig dit. På ett eller annat sätt. Uppåt, framåt. Hela tiden press på bollhållaren, med understöd givetvis.
Måste bara skriva det först, innan jag glömmer, Grant tränade inte med laget, det vill säga Chelsea, dagen innan United matchen. Av religösa skäl, såvitt jag förstår. Stort på något sätt. Och konstigt. Det var ändå mannens kick off som Chelseas manager. En inte helt prestigelös sådan för att uttrycka det milt.
Lanskamper till helgen. England spelar mot Estland och Ryssland. Estland borde väl inte vara några problem. Ryssland dock, på konstgräs, med Guus Hiddink som tränare. Farligt, farligt. Holländaren är, tillsammans med Wenger, Ferguson, Mourinho och ett helt gäng italienare, en av världens bästa tränare. Och Ryssland på bortaplan är alltid en svår match.
Målvaktsproblemet har vi ju redan diskuterat, bra så. Men forwards, det ska bli spännande. Framför allt ska det bli spännande att se om den fragile Owen vågar starta. Jag tror han gör det. Och om han gör det, kommer Big Sam då att explodera?
Big Sam sa häromdagen något i stil med, - ingen annan än jag och Newcastles stab bestämmer om han spelar eller ej, Owens kompetens sträcker sig endast till att spela fotboll.
Owen svarade då, utan att verka det minsta oroad, - Jag litar på min kirurg, säger hon att jag kan spela så spelar jag.
Någon slags spänning här kanske, ett litet rabalder att vänta månne? Förövrigt så litar även jag på kirurger , det brukar bli bäst så.
England ska nog vara glada om Owen kan spela. Han levererar och går sönder med ungefär samma frekvens, tyvärr. Owen och Rooney längst fram så. Men om Owen inte kan spela, då ser det tunt ut. Johnson som inlett säsongen ganska svagt är skadad, så är även Dean Ashton. Ashton som onekligen petar in en boll eller två då och då men förövrigt är en ganska usel spelare, om ni frågar mig.
Så har vi ju såklart den långa, gängliga Peter. Även han levererar ju då och då, men spelar ju alldeles för lite i Rafas gäng. En targetspelare och en speedkula har ju dock visat sig fungera ypperligt för England på senare tid. Klassiskt och typiskt på något vis. Om Heskey hade varit fit for fight hade Macclaren, i varje fall på den här positionen, haft ett angenämnt problem. Men. För att summera. Owen och Rooney framåt för England. Spännande.
Både för oss, Big Sam och Owen.
Mittfältet behöver vi väl knappast älta, Gerrard och Lampard fungerar inte ihop. Sluta med det. Bara sluta. Alla bra fotbollsspelare fungerar inte alltid bra ihop bara för att de är just bra fotbollsspelare.
Jaha. Då så, dags att packa ihop. Lyssnar på Moneybrother. "You see the way we livin' its ok, but its not what it could have been" sjunger Anders. Det är lite så jag känner. Fan, det finns ju något mer. Och det är fotbollen som ska ta mig dit. På ett eller annat sätt. Uppåt, framåt. Hela tiden press på bollhållaren, med understöd givetvis.
Kommentarer
Trackback
