Från toppen och ner
Ibland så står man där. På toppen. Man kan inte riktigt förstå hur det har gått till, men plötsligt bara befinner man sig där. Allt flyter. Allt känns bra. Ångesten är som bortblåst. En känsla infinner sig. En bra.
Idag är inte en sådan dag. Idag är en annan dag. För mig, och för andra.
Året är 2005, du känner dig tillfreds med livet. Ronaldhino har just cashat in priset som världensbäste fotbollsspelare, inga konstigheter. Du kom tvåa. Du blev alltså framröstad som världens näst bästa fotbollsspelare. Stort. Att det var av FIFA kan vi väl kanske bortse från, just i detta nu.
Under samma tidsperiod får du även mottaga det prestigefyllda priset "the fan´s top player" i ditt hemland. Två år i rad, 2004 och 2005. Det är gott att leva. Ditt klubblag vinner och du sparkar in mål i parti och minut, inte som van Nistelrooy. Men nästan.
Och så händer det. Det börjar sakta, sakta gå utför. Du märker det inte äns. Små, små skador börjar komma ivägen. De riktigt imponerande prestationerna i de verkliga topp-matcherna uteblir. Det som verkligen betyder nåt rinner dig ur händerna. Utan att det egentligen finns någon förklaring till det. Du kan i varje fall inte hitta någon. Plötsligt har de som tidigare älskade dig vänt sig emot dig. Ingen uppskattar längre det du gör.
Det höjs röster som påstår att du inte längre är självskriven i ditt landslag. Ditt landslag som du är beredd att offra både en och två lemmar för. Det finns till och med de som påstår att det är just på grund av dig som spelet en längre tid hackat. Ditt landlag spelar hemma mot en liten blåbärsnation som är rankat 110:a i världen. Matchen spelas på nationalarenan, den nya, den legendariska.
Du byts in en bit in på andra halvlek, du har nämligen varit skadad. Fjärdedomaren visar skylten. Din lagkamrat går ut och avtackas med varma belåtna applåder samtidigt som speakern läser upp honoms namn. Kort därefter läser speakern upp ditt namn, efter som det är du som nu ska entra planen.
Jublet byts snabbt ut mot bu-rop. Du förstår ingenting. Va fan hände. Det här är ju ditt lag. Dina landsmän. På läktaren finns din familj och din flickvän. Du vill sjunka genom marken. Du förstår ingenting.
Du är Frank Lampard. Du har just blivit inbytt mot Estland, ställningen är 3-0 till ditt England. Du kallas numer Fat Frank. Och du förstår just ingenting.
Vad fan hände.
Undrar jag och Frank Lampard.
Idag är inte en sådan dag. Idag är en annan dag. För mig, och för andra.
Året är 2005, du känner dig tillfreds med livet. Ronaldhino har just cashat in priset som världensbäste fotbollsspelare, inga konstigheter. Du kom tvåa. Du blev alltså framröstad som världens näst bästa fotbollsspelare. Stort. Att det var av FIFA kan vi väl kanske bortse från, just i detta nu.
Under samma tidsperiod får du även mottaga det prestigefyllda priset "the fan´s top player" i ditt hemland. Två år i rad, 2004 och 2005. Det är gott att leva. Ditt klubblag vinner och du sparkar in mål i parti och minut, inte som van Nistelrooy. Men nästan.
Och så händer det. Det börjar sakta, sakta gå utför. Du märker det inte äns. Små, små skador börjar komma ivägen. De riktigt imponerande prestationerna i de verkliga topp-matcherna uteblir. Det som verkligen betyder nåt rinner dig ur händerna. Utan att det egentligen finns någon förklaring till det. Du kan i varje fall inte hitta någon. Plötsligt har de som tidigare älskade dig vänt sig emot dig. Ingen uppskattar längre det du gör.
Det höjs röster som påstår att du inte längre är självskriven i ditt landslag. Ditt landslag som du är beredd att offra både en och två lemmar för. Det finns till och med de som påstår att det är just på grund av dig som spelet en längre tid hackat. Ditt landlag spelar hemma mot en liten blåbärsnation som är rankat 110:a i världen. Matchen spelas på nationalarenan, den nya, den legendariska.
Du byts in en bit in på andra halvlek, du har nämligen varit skadad. Fjärdedomaren visar skylten. Din lagkamrat går ut och avtackas med varma belåtna applåder samtidigt som speakern läser upp honoms namn. Kort därefter läser speakern upp ditt namn, efter som det är du som nu ska entra planen.
Jublet byts snabbt ut mot bu-rop. Du förstår ingenting. Va fan hände. Det här är ju ditt lag. Dina landsmän. På läktaren finns din familj och din flickvän. Du vill sjunka genom marken. Du förstår ingenting.
Du är Frank Lampard. Du har just blivit inbytt mot Estland, ställningen är 3-0 till ditt England. Du kallas numer Fat Frank. Och du förstår just ingenting.
Vad fan hände.
Undrar jag och Frank Lampard.
Kommentarer
Trackback
