Bara en gång till. Och CL
Kan inte riktigt sluta. Är för ensamt just här och just nu. Detta är mitt sällskap, tragiskt? Lite, men jag gillar det. Tro förresten inte för ett ögonblick att jag inte reflekterat över det lätt patetiska i att börja blogga nu. Men jag gör det ändå. Måste få ut det. Måste få skriva av mig. Jag vill ju uppåt, framåt. Som alla andra? Och sent ska syndarna vakna. Fråga Dida. Förjävligt och förkastligt såklart att en, förmodat överförfriskad, supporter ska kunna rusa in på planen under en CL-match. Men Dida, hjärtat. Stå upp! Synd om Celtic som gjorde en stor match. Men Milan sköter det snyggt må jag säga. Dida incidenten alltså, inte fotbollen.
Premier league lagens CL inledning är både ris och ros. Mest ros, med undantag för en del fadäser på vägen. Chelsea - Rosenborg och så senast, Liverpool mot Marseille. Marseille med ny tränare. Som vanligt stormar det om klubben men fransmännen lyckas ändå ta med sig alla tre poängen hem från Anfield. Starkt och överraskande. Liverpool borde inte släppt till, Rafa är ju en CL-räv. Det är sedan gammalt. Men de kommer igen. Går säkert till final, skulle inte förvåna mig det minsta. Men ligan får man fortsätta att vänta på. Var det 17 långa år sedan?
1-0 1-0 United, som en vän skulle uttryckt det, gjorde vad man skulle. Det var stabilt, relativt iallafall. 1-0 1-0 United är kanske inte riktigt rättvist. 4-0 igår. Men det var Wigan, detta var Roma. Med en Perrotta som nog springer mest i hela vida fotbollsvärlden, inga empiriska undersökningar gjorda dock. Jag jobbar på det.
Denna gång kom man till Old Trafford och bjöd på tufft motstånd, 1-1 hade inte varit orättvist. Snarare rättvist. Det blir tufft på Olimpico, då är United dock redan klara, Roma också och matchen kommer att vara betydelselös. Men inte prestigelös.
Arsenal tog en nödvändig seger. Återigen starkt, de har väl nästan inlett säsongen för bra? Kom ihåg, de som är bäst på hösten lyfter sällan CL-pokalen på vårkanten. Minns Lyon.
Omgångens starkaste och viktigaste. Chelsea vände och vann på Mestalla, trotts att Manolo slog på trumman som aldrig förr. Det är något visst med Mestalla, mytisk på någotvis, eller är det bara jag? Chelsea vann rättvist. Det ska sägas. Det var, liksom dagens ligaseger, en spelarnas seger, inte en managers. Inte Grants. Det syntes på Chelseaspelarna, blickarna. Det här gör vi för vår heder, för att vi kan. Inte för dig. Inte för någon rysk miljardär.
Bortamatch mot Valencia är förmodligen en av de svåraste matcherna som finns i dagens fotbollseuropa, fråga Zlatan och Inter.
Dessutom då spanjorerna tog ledningen och fick chansen att spela sin fruktade kontringsfotboll. Valencia. Ett av de få lag som kan äga en match utan att egentligen dominera den.
Om Mourinho var viktig för Chelsea så är Drogba nästintill lika viktig. Stor och stark. Respekt.
Det var nog allt. Måste sova nu. Det är kallt här. Och ingen tjej har jag heller. Helvete.
Premier league lagens CL inledning är både ris och ros. Mest ros, med undantag för en del fadäser på vägen. Chelsea - Rosenborg och så senast, Liverpool mot Marseille. Marseille med ny tränare. Som vanligt stormar det om klubben men fransmännen lyckas ändå ta med sig alla tre poängen hem från Anfield. Starkt och överraskande. Liverpool borde inte släppt till, Rafa är ju en CL-räv. Det är sedan gammalt. Men de kommer igen. Går säkert till final, skulle inte förvåna mig det minsta. Men ligan får man fortsätta att vänta på. Var det 17 långa år sedan?
1-0 1-0 United, som en vän skulle uttryckt det, gjorde vad man skulle. Det var stabilt, relativt iallafall. 1-0 1-0 United är kanske inte riktigt rättvist. 4-0 igår. Men det var Wigan, detta var Roma. Med en Perrotta som nog springer mest i hela vida fotbollsvärlden, inga empiriska undersökningar gjorda dock. Jag jobbar på det.
Denna gång kom man till Old Trafford och bjöd på tufft motstånd, 1-1 hade inte varit orättvist. Snarare rättvist. Det blir tufft på Olimpico, då är United dock redan klara, Roma också och matchen kommer att vara betydelselös. Men inte prestigelös.
Arsenal tog en nödvändig seger. Återigen starkt, de har väl nästan inlett säsongen för bra? Kom ihåg, de som är bäst på hösten lyfter sällan CL-pokalen på vårkanten. Minns Lyon.
Omgångens starkaste och viktigaste. Chelsea vände och vann på Mestalla, trotts att Manolo slog på trumman som aldrig förr. Det är något visst med Mestalla, mytisk på någotvis, eller är det bara jag? Chelsea vann rättvist. Det ska sägas. Det var, liksom dagens ligaseger, en spelarnas seger, inte en managers. Inte Grants. Det syntes på Chelseaspelarna, blickarna. Det här gör vi för vår heder, för att vi kan. Inte för dig. Inte för någon rysk miljardär.
Bortamatch mot Valencia är förmodligen en av de svåraste matcherna som finns i dagens fotbollseuropa, fråga Zlatan och Inter.
Dessutom då spanjorerna tog ledningen och fick chansen att spela sin fruktade kontringsfotboll. Valencia. Ett av de få lag som kan äga en match utan att egentligen dominera den.
Om Mourinho var viktig för Chelsea så är Drogba nästintill lika viktig. Stor och stark. Respekt.
Det var nog allt. Måste sova nu. Det är kallt här. Och ingen tjej har jag heller. Helvete.
Kommentarer
Trackback
